Vezzzlan

Egentligen skulle det bara vara 3 foton samt en youtube lank. Tyvarr kan man inte oppna varken filmen eller ladda upp bilderna, skitdatorer. Man betalar 25 spann och sa fungerar skiten inte, crap.

Iallafall, som rubriken lyder, har jag nu gjort mitt Bungy. Sitter i skrivandets stund i min exklusiva 'jumpers edition' t-shirt.

Allting, precis som fallskarmshoppet, va valdigt oplanerat. Hade faktiskt inte tankt gora hoppet innan jag skrev forra blogginlagget. Men nar mina fingrar gled over tangentbordet fick jag en 'feeling' -yeah, bungy it is. Tanken var att gora det i Cairns sista dagen innan jag tar flyget till Melbourne, men sa blev det ju inte.

Gick upp vid halv niosnaret for att glida ner med min spann till frukosten, som for ovrigt ar gratis pa detta stallet :) Ar ratt komiskt, alla har tilldelats en spann med bestick, tallrik och mugg - spannen ar enorm och sakerna i den fyller inte ens 1/3. Speciellt under frukosten springer alla runt med sina spannar, ser sa javla dumt ut :P

Kakade frukost och satte mig for att checka en sak pa internet. Precis innan jag skulle logga ut gjorde jag en snabb kommentarcheck pa forra blogginlagget dar jag ser att ihatehp precis har gett mig en utmaning. Kommer inte ihag ordagrant vad han skrev men det va nagot i likhet med 'bungy ar inget for dig' xD

Gick omedelbart till receptionen for att se om man kunde gora hoppet samma dag, det gick. Nasta buss skulle hamta mig en och en halv timma senare. Jag va nervos, fruktansvart nervos. En och en halv timma kanske inte tycks vara sa lange men usch va sakta tiden gick. Jag forsokte lasa, gick inte. Jag forsokte lyssna pa musik, gick inte. Jag forsokte chilla i hamocken, gick inte. Forsokte packa vaskan, gick inte. Efter vad som tycktes vara en evighets langtan var det entligen tid for mig att ga ner och mota bussen. Da jag redan haft min bussincident va jag nere i god tid...

Jag vantade, vantade och vantade. Ingen buss som skulle hamta upp nagon Nicklas. Det hade varit en buss 10 minuter tidigare som letade efter en Jespar. Jespar hade dock inte infunnit sig pa bussen. Plotsligt ringer de fran recceptionen. Tydligen har det blivit ett misstag nar de bokade bussen, istallet for mitt namn har de bokat det i Jespars. Underbart!

Kanner hur besvikelsen attackerar hela kroppen, fan - inget hopp. Men som svenska spel skulle sagt 'plotsligt hander det' Bussen kommer tillbaka for att se om Jespar anlandt och jag slinker in, overlycklig.

Bussresan ar ungefar 45 minuter och nervositeten svalnar en aning. Busschaufforen kor en guidad tur under hela farden och jag forsoker att lyssna pa det istallet for att tanka pa hoppet. Alla som kanner mig vet hur javla hojdradd jag ar :P

Plotsligt skriker han ut i hogtalarna att vi skall kika till vanster for att se bungytornet och att vi har en modig passagerare ombord som skall av har. Jag ser bara tornet fran avstand men kan direkt meddela att det ar hogt, riktigt hogt.

Stiger av och lamnas ensam. Hela stallet ar byggt mitt i regnskogen och man far vandra en bit innan man kommer till recceptionen. Det ar med skakiga ben jag beger mig dit och meddelar att jag vill gora hoppet. Lamnar fram biljetten, lastar av prylarna i skapet och far insturktionerna att bege mig uppat tornet...

Om benen tidigare varit skakiga ar de nu som spaghetti. Jag har inte ens borjat klattra uppat annu. Nar jag tar forsta steget borjar det duggregna. Kanns som jag ar pa vag att mota galgen. Klattarar sakta uppat. Standigt kikar jag nerat. Det blir hogre och hogre och vid en plattform ar jag tvungen att stanna for att samla lite kraft.

Tva trappor senare ar jag uppe. 50 meter over marken. Det har slutat regna och utsikten ar fantastisk. Gar fram till grabbarna som skall hjalpa mig med hoppet och meddelar att jag vill hoppa.

Far pa mig en sele over hoften, en handuk och ett rep runt fotterna. Det ar allt, kanns lojligt lite. Jag ar inte langre nervos, allt har istallet overgatt till radsla och radd ar jag, valdigt radd. Tva linor fasts i selen runt hoften och jag ar redo att hoppa. Teoretisktsatt. Jag staller mig upp och kanner direkt att nej, av med skiten, jag hoppar inte. Efter 30 sekunders overtalning kommer vi overrens om att jag ska ga ut till kanten. Fotterna som ar fastknutna gor att man bara kan ta sma steg, valdigt sma steg. Fotterna stretar emot och det kanns som en evighet innan jag nar kanten.

De sager till mig att andas djupa andetag. Jag slutar titta ner och koncentrerar blicken framat istallet. Det ar en fantastisk syn. Plotsligt utan forvaning what so ever, borjar en av killarna bakom mig att rakna, 3, 2, 1 - pang!

Jag fattar ingenting men nar han sa 1 gjorde benen nagot som inte hjarnan hann registrera - de hoppade. Kanslan ar obeskrivlig. Aker ner en gang, upp till samma hojd som jag startade och ner igen. Skriker jag? Nagot sa in i helvete. Sa plotsligt, utan att egentligen fatta nagonting, har jag gjort det. Jag gjorde det.

Adrenalinet efterat varade i latt over 3 timmar, latt. Det basta ordet jag kan beskriva kanslan i kroppen var oslagbar, jag kande mig helt oovervinlig. Benen var fortfarande spaghetti nar jag klaffsar fram till disken for att se min dvd och bilderna. Investerar i bagge. Kommer slanga upp bade bilderna och youtube lanken nar jag kommer till marie och steven. Blir till att lana deras dator att fixa det. Jag lovar att nar ni ser filmen kommer ni att kunna forsta kanslan fran att vara skitradd till att kanna sig som en gud. Filmen speglar allt, promise.

Bade igar och idag har jag glidit runt i min 'jumpers edition' t-shirt. Alla vill hora o m hoppet, jag vill beratta ;) Manga har undrat vad som ar varst, fallskarmshoppning eller bungy och da jag testat bagge ar svaret sa simpelt. Bungy ar 10 ganger varre, om inte mer. Men nu ar det gjort och jag kan stryka det fran listan. Nasta vecka vantar 'extreme rafting'. Men forst ska jag gotta mig i att jag gjorde det. 'Bungy ar inget for dig' - pyttsan! ;)

Bungy - Check.